GEMENSKAP – DELAKTIGHET – MISSION

 GEMENSKAP – DELAKTIGHET – MISSION

Sankta Katarina församling vill bjuda in dig som är församlingsmedlem till en unik möjlighet att bidra till kyrkans synodala arbete tillsammans med påven Franciskus.

”För att uppnå detta behöver vi alla hjälpas åt. Ju fler människor vi når desto sannare blir den bild av vår kyrka som vi skickar tillbaka till biskopskonferenserna” – Stiftets hemsida

Det kommer att hållas flera möten där vi kan samtala om de frågor som Vatikanen skickat ut.

Datum för samtalsträffar kommer ske enligt följande datum: 

Under tiden så ser vi jättegärna att så många som möjligt tillgodogör sig informationen som finns på denna länk: www.katolskakyrkan.se/biskopssynoden-2023 

Likaså är det av godo att man börjar att reflektera kring de frågor från Vatikanen som hittas här: www.katolskakyrkan.se/biskopssynoden-2023/fragestallningar-fran-vatikanen

Läs mer om synoden på stiftets hemsida: www.katolskakyrkan.se/biskopssynoden-2023

Kristi frid. 

/ Pastoralrådet Sankta Katarina församling

Val av pastoral- och ekonomiråd

Val av pastoral- och ekonomiråd

Söndagen den 27 mars 2022 förrättas val av gemensamt pastoral- och ekonomiråd i katolska församlingen i Dalarna. 

Församlingsmedlemmar uppmanas att lämna skriftliga förslag på kandidater. Förslagen ska uppta kandidatens tillnamn, efternamn, adress och telefonnummer och vara undertecknade av minst två församlingsmedlemmar (blankett bifogas församlingsbladet). Valbar är församlingsmedlem som senast valdagen fyllt 18 år, är konfirmerad, trogen mot kyrkans lära och regelbundet deltar i församlingens liv.

Förslagen sänds till pastorsexpeditionen eller lämnas till ledamöterna i valnämnden: kyrkoherden, Maria Persson och Elie Harfouche. 

Förslagen ska vara valnämnden tillhanda senast 23 januari 2022.

Röstsedlar och information om röstningsproceduren kommer att bifogas nästa församlingsblad som utkommer före Fastan.

Röstberättigade är alla församlingsmedlemmar som fyllt 16 år på valdagen.

Valnämnden

Biskop Anders herdabrev på olika språk

Livets söndag 2021 - herdabrev 

Livets söndag är också glädjens söndag, den tredje adventssöndagen, då Frälsarens födelse närmar sig snabbt. ”Jubla, du dotter Sion, höj glädjerop, du Israel. Var glad och fröjda dig av allt hjärta, du dotter Jerusalem” (Sef 3:14). Hela vår värld får ansluta sig till denna glädje, som ingenting kan rubba. ”Herren är nära” (Fil 4:5). Gud vill träda in i vår existens för att dela den med oss och sedan i sin tur ge oss del av sin eviga existens. Så viktiga är vi för vår Gud. Han har gett oss vårt liv som en oskattbar gåva. Genom vårt liv får vi sedan visa vår tacksamhet genom att leva i kärlek och rättfärdighet. När vi idag firar Livets söndag är det just för att vi vill tacka honom för denna gåva och samtidigt be om hans hjälp och ljus, så att fler och fler människor skall inse livets okränkbara värdighet och skyddsvärde i alla omständigheter. I Jesu liv, ja, i allt vad han säger och gör ser vi hur högt han älskar oss människor och allt vad han vill göra för oss. Ingen människa är utestängd från hans kärlek och omsorg. Han vill ge var och en del av sin frälsande nåd och eviga härlighet. Det är aldrig för sent att öppna sig för honom. Så länge vi lever kan vi öppna oss för hans nåd och ta emot honom. Därför är vår dödsstund så viktig. Som präster får vi gång på gång erfara vilken stor nåd människor kan få på sin dödsbädd. 

Alltifrån skapelsens början har människans liv fått detta oskattbara värde. Hon är skapad till Guds avbild. Varje människa är ett unikt mästerverk som aldrig kan kopieras eller klonas. Något i henne pekar alltid tillbaka på Gud. Hon är ett tecken som låter oss ana något av hans mysterium. Gud är aldrig långt borta från någon människa. Han älskar henne och blir själv människa för att frälsa henne och ge henne del av sitt eget gudomliga liv. 

Under hela sitt liv, från konceptionen fram till den naturliga döden, har varje människas liv ett okränkbart värde. Samtidigt vet vi att människovärdet alltid sätts i fråga. Som kristna måste vi alltid våga höja vår röst och peka på människans gudagivna värdighet, oavsett vem hon är, vad hon har gjort och på vilket stadium av sin existens hon befinner sig. Därför måste vi ta avstånd från abort, dödsstraff, assisterat självmord och eutanasi. Ingen har rätt att beröva sin medmänniska livets gåva. Hur mycket man än försöker intala oss att vi människor är herrar över liv och död och fritt får förfoga över det, måste vi peka på den oförytterliga rätten till liv. Med stor glädje och stolthet får vi kristna fortsätta att vara livets försvarare. Bibelns ord får styrka oss i denna heliga kallelse: ”Frukta inte, Sion, låt modet ej falla. Herren, din Gud, bor i dig, en hjälte som kan frälsa” (Sef 3:16-17) 

Det borde vara vår stora glädje att få vara livets försvarare, så att inte dödens kultur tar överhanden. ”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er… gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar” (Fil 4, 6). I bönen får vi ständigt tacka Gud för livets underbara gåva. I vårt vanliga liv får vi sedan visa denna vördnad för livets okränkbara värde och försvara människors rätt till sitt liv. Om vi verkligen vill efterfölja Jesus i hans brinnande kärlek till oss människor, kommer vi alltid att hitta sätt att bli livets försvarare. 

”Vad skall vi då göra?” (Luk 3:10, 12, 14), frågar människorna Johannes Döparen tre gånger i dagens evangelium. Också vi får fråga Jesus om råd hur vi kan bli livets försvarare, inte bara i ord utan också i gärning. Tänker vi efter finns det mycket vi som kristna kan göra. Vi kan stödja en kvinna i svårigheter som vill behålla sitt väntade barn trots påtryckningar från en svekfull pojkvän. Vi kan ställa upp med husrum och hjälp för en traffickerad prostituerad som vill föda sitt barn. Vi kan hjälpa någon som ensam väntar på döden att få smärtlindring och mänsklig värme i väntan på den naturliga döden. Vi kan engagera oss mot dödsstraff i de länder som avrättar människor. Det finns alltid något vi kan göra, om vi lyssnar till Andens ingivelser. Varje dag kan vi göra livet lite lättare för någon som kämpar med depression och suicidtankar genom att visa kärlek och omsorg. 

Under advent ser vi fram mot det barn som skall födas. Vi ber detta barn om hjälp för alla de barn vars födelse kan vara i fara. Idag infaller Livets söndag på den 12 december, då man också firar Vår Fru av Guadalupe. Denna fest går tillbaka på en Maria-uppenbarelse i Mexiko, där en fattig och utsatt indian, Juan Diego, fick se Jungfru Maria och utlovades hennes beskydd. Denna händelse blev avgörande för evangelisationen i denna del av världen. De förtryckta och hotade förstod att Gud ville visa dem sin kärlek och hjälp genom Jungfru Maria. Därför ser man idag på Vår Fru av Guadalupe som de ofödda barnens försvarare och förespråkerska. 

Under advent väntar vi tillsammans med Jungfru Maria på Jesu födelse till världen. Tillsammans med henne gläder vi oss åt det stora som för alltid skall förvandla världens historia. Den som har skapat världen och håller den i sin hand vill stiga ner till oss i vår svaghet och ringhet. Han vill dela vår existens, leva det liv vi har levat. Så viktiga är vi för honom, var och en av oss, oavsett vem vi är. Vi kan aldrig till fullo förstå hur oändligt älskade vi är. Men i Jesu liv och gärning kan vi få mer och mer insikt i Guds oändliga kärlek till oss. Han har gett oss vårt liv som en underbar gåva, där vi kan lära känna honom, lära oss att ta emot hans kärlek och besvara den. Därför får livet ett så oskattbart värde för oss. Därför får vi glädja oss och tacka för livets gåva. Därför vill vi bli livets försvarare i alla omständigheter. Även om det skulle kosta oss livet, vill vi sjunga denna lovsång till honom som är livets Herre och Givare, nu och alltid. 

Med min förbön och välsignelse, +Anders Arborelius ocd 

Domingo de la Vida 2021 -carta pastoral

El Domingo de la Vidaes también el domingo de la alegría, el tercer domingo de Adviento, cuando se acerca el nacimiento del Salvador. "Alégrate, hija de Sión; grita de alegría, Israel. Alégrate y gózate con todo tu corazón, hija de Jerusalén" (Sof 3,14). Todo nuestro mundo puede unirse a esta alegría, que nada puede perturbar. "El Señor está cerca" (Flp 4,5). Dios quiere entrar en nuestra existencia para compartirla con nosotros y, a su vez, compartir su existenciaeterna con nosotros. Así de importantes somos para nuestro Dios. Él nos ha dado nuestra vida como un regalo inestimable. A través de nuestras vidas podemos entonces mostrar nuestra gratitud viviendo en amor y rectitud. Cuando hoy celebramos el Domingo de la Vida, es precisamente porque queremos agradecerle este don y al mismo tiempo pedirle su ayuda y su luz, para que cada vez más personas se den cuenta de la dignidad inviolable de la vida y del valor de protegerla en cualquier circunstancia. En la vida deJesús, de hecho,en todo lo que dice y hace, vemos cuánto nos ama a los seres humanos y todo lo que quiere hacer por nosotros. Ningún ser humano está excluido de su amor y cuidado. Quiere dar a todos una parte de su gracia salvadora y de su gloria eterna.Nunca es demasiado tarde para abrirse a él. Mientras estemos vivos, podemos abrirnos a su gracia y recibirlo. Por eso es tan importante la hora de nuestra muerte. Como sacerdotes, experimentamos una y otra vez la gran gracia que pueden recibir las personas en su lecho de muerte.

Desde el principio de la creación, la vida humana ha recibido este valor inestimable. Está hechaa imagen y semejanza de Dios. Cada ser humano es una obra maestra única que nunca podrá ser copiada o clonada. Algo en él siempre apunta aDios. Lavidaes un signo que nos permite vislumbrar su misterio. Dios nunca está lejos de ningún ser humano. La ama y se convierte en un ser humano para salvarla y hacerle partícipe de su propia vida divina. 

A lo largo de la vida, desde la concepción hasta la muerte natural, toda vida humana tiene un valor inviolable. Al mismo tiempo, sabemos que la dignidad humana está siempre cuestionada. Como cristianos, debemos atrevernos siempre a alzar la voz y señalar la dignidad que Dios ha dado a la persona humana, sea quien sea, haya hecho lo que haya hecho,y se encuentre en cualquieretapa de su existencia. Por eso debemos rechazar el aborto, la pena de muerte, el suicidio asistido y la eutanasia. Nadie tiene derecho a privar al prójimo del don de la vida. Por mucho queintentemos convencernos de que los seres humanos somos dueños de la vida y de la muerte,y que podemos disponer libremente de ella, debemos señalar el derecho inalienable a la vida. Es con gran alegría y orgullo que los cristianos debemosseguir siendo los defensores de la vida. Las palabras de la Biblia deben fortalecernos en esta santa vocación: "No temas, Sión; no te desanimes. El Señor, tu Dios, habita en ti, un héroe que puede salvar" (Sof 3,16-17).

Debería ser nuestra gran alegría ser los defensores de la vida, para que no prevalezca la cultura de la muerte. "Alegraos siempre en el Señor. Una vez más te digo: alégrate... no te angusties, sino que, cuando llames y ores, da gracias a Dios y hazle saber todos tus deseos" (Flp 4,6). En la oración, debemos agradecer constantemente a Dios el maravilloso don de la vida. En nuestra vida ordinaria debemos entonces mostrar esta reverencia por el valor inviolable de la vida y defender el derecho de las personas a su vida. Si realmente queremos seguir a Jesús en su ardiente amor por nosotros, los seres humanos, siempre encontraremos la manera de convertirnos en defensores de la vida.

"¿Qué hacemos entonces?" (Lucas 3:10, 12, 14), la gente le pregunta a Juan el Bautista tres veces en el Evangelio de hoy. También nosotros podemos pedir consejo a Jesús sobre cómo convertirnos en defensores de la vida, no sólo de palabra sino también de obra. Si lo pensamos bien, es mucho lo que podemos hacer como cristianos. Podemos apoyar a una mujer en apuros que quiere quedarse con su hijo no nacido a pesar de las presiones de un novio engañoso. Podemos ofrecer refugio y ayuda a una prostituta víctima de la trata que quiere dar a luz a su hijo. Podemos ayudar a alguien que espera solo la muerte a recibir alivio deldolor y calor humano en previsión de la muerte natural. Podemos hacer campaña contra la pena de muerte en los países que la ejecutan. Siempre hay algo que podemos hacer, si escuchamos los impulsos del Espíritu. Cada día podemos hacer la vida un poco más fácil a alguien que lucha contra la depresión y los pensamientos suicidas mostrando amor y cariño.

Durante el Adviento, esperamos el nacimiento de un niño. Pedimos a este niño ayuda para todos los niños cuyo nacimiento puede estar en peligro. Hoy, el Domingo de la Vida cae el 12 de diciembre, que es también la fiesta de Nuestra Señora de Guadalupe. Esta fiesta se remonta a una aparición mariana en México, donde un pobre y vulnerable indio, Juan Diego, vio a la Virgen María y se le prometió su protección. Este acontecimiento fue crucial para la evangelización en esta parte del mundo. Los oprimidos y amenazados comprendieron que Dios quería mostrarles su amor y ayuda a través de la Virgen María. Por eso, la Virgen de Guadalupe es considerada hoy en día como ladefensora y abogada de los no nacidos.

Durante el Adviento, esperamos con la Virgen María el nacimiento de Jesús en el mundo. Junto con ella, nos alegramos del gran acontecimiento que cambiará la historia del mundo para siempre. El que creó el mundo y lotiene en su mano quiere bajar a nosotros en nuestra debilidad e insuficiencia. Quiere compartir nuestra existencia, vivir la vida que hemos vivido. Así de importantes somos para él, todos y cada uno de nosotros, seamos quienes seamos. Nunca podremos comprender del todo lo infinitamente amados que somos. Pero en la vida y la obra de Jesús, podemos comprender cada vez mejor el amor infinito de Dios por nosotros. Él nos ha dado nuestra vida como un regalo maravilloso, donde podemos llegar a conocerlo, aprender a recibir su amor y responder a él. Por eso la vida tiene un valor tan inestimable para nosotros. Por eso podemos alegrarnos y dar gracias por el don de la vida. Por eso queremos ser los defensores de la vida en cualquier circunstancia. Aunque nos cuestela vida, queremos entonar este canto de alabanza a quien es el Señor y el Dador de la vida, ahora y siempre.

Con mi oración y bendición, 

Anders Card. Arborelius, ocd

+Anders Arborelius ocd

P A S T I R S K O P I S M O N E D J E L J A Ž I V O T A 2 0 2 1

Nedjelja života je također i nedjelja radosti, treća nedjelja Došašća, kad nam se brzo približava Spasiteljevo rođenje. „Kliči, sionska kćeri! Vi od Izralela, kličite! Raduj se i veseli se iz svega srca, kćeri jeruzalemska“ (Sef 3,14). Naš cijeli svijet treba se priključiti na ovu radost koju ništa ne smije poremetiti. „Gospodin je blizu“ ( Fil 4,5). Bog želi pristupiti u našu egzistenciju kako bi je podijelio s nama, a kasnije nam dao udio u svojoj vječnoj egzistenciji. Tako smo važni za našeg Boga. On nam je dao naš život kao neprocjenjiv dar. Kasnije, svojim životom možemo pokazati našu zahvalnost živeći u ljubavi i pravednosti. Kada danas slavimo Nedjelju života, upravo želimo Gospodinu zahvaliti za ovaj dar i istovremeno moliti za Njegovu pomoć i svjetlo, kako bi što više ljudi prepoznalo nepovrijeđenu vrijednost i zaštitu u svim okolnostima. U Isusovu životu, u svemu što On kaže i čini, vidimo, kako nas ljude, On duboko ljubi i sve što želi učiniti za nas. Nijedan čovjek nije izuzet iz Njegove ljubavi i brige. On svakome od nas želi dati dio svoje milosti koja spašava i svoju vječnu slavu. Nikada nije kasno otvoriti se Bogu. Dokle god živimo, možemo se otvoriti Njegovoj milosti i primiti Ga! Zato je naš trenutak smrti tako važan. Kao svećenici vrlo često doživljavamo kako veliku milost ljudi mogu dobiti na svom samrtničkom krevetu. 

Od početka stvaranja čovjekov život je dobio ovu neprocjenjivu vrijednost. Stvoren je na liku Božju. Svaki čovjek je jedinstveno remek djelo koje se nikad ne može kopirati ili klonirati. Nešto u njemu uvijek pokazuje na Boga. Čovjek je znak koji nam daje mogućnost predosjećati nešto od Božje tajne. Bog nikada nije daleko od bilo kojeg čovjeka. On ga ljubi i sâm postaje čovjek kako bi čovjeka spasio i dao mu dio svoga vlastitog božanskog života. 

Za vrijeme cijelog života, od začeća do prirodne smrti, život svakog čovjeka ima svetu i neuništivu vrijednost. Nažalost, istovremeno znamo da se vrijednost čovjeka uvijek dovodi u pitanje. Kao kršćani moramo uvijek imati hrabrosti podići svoj glas i pokazati na od Boga danu čovjekovu vrijednost: neovisno tko je on, što je on učinio i na kojem stadiju svoje egzistencije se nalazi. Zato se moramo udaljiti od pobačaja, smrtne kazne, pomaganja kod samoubojstva i eutanazije. Nitko se nema pravo lišiti dara svog ljudskog života. Koliko god nas pokušavali uvjeriti da smo mi ljudi gospodari nad životom i smrću i da slobodno možemo raspolagati nad tim, moramo upozoravati na neprijeporno i nepobitno pravo na život. S velikom radošću i ponosom, smijemo mi kršćani nastaviti biti zagovornici života. Riječi Svetog Pisma nas mogu ojačati u ovom svetom pozivu i zvanju: „Sione, ne boj se! Nemoj da ti klonu ruke! Gospodin, tvoj Bog, u tvojoj je sredini, junak, pomoćnik. On obnavlja svoju ljubav. On kliče nad tobom pun radosti“ (Sef 3, 16-17). 

Naša velika radost trebala bi biti što smijemo biti zagovornici života, tako da kultura smrti ne bi preuzela prevlast. „Gospodin je blizu. Ne brinite se tjeskobno ni za što, nego u svemu molitvom i prošnjom, sa zahvalom, iznosite Bogu svoje potrebe“ (Fil 4, 6). Molitvom moramo stalno 3 

zahvaljivati Bogu za čudesni dar života. Kasnije, svojim normalnim životom možemo pokazati ovo poštovanje prema nepovrijeđenoj vrijednosti života i štititi pravo ljudi na svoj život. Ako uistinu želimo nasljedovati Isusa u Njegovoj gorljivoj ljubavi prema nama ljudima, uvijek ćemo naći način da budemo zagovornici života. 

„Što nam je činiti?“ (Lk 3,10; 12,14), pitaju ljudi Ivana Krstitelja tri puta u današnjem Evanđelju. I mi također možemo pitati Isusa za savjet kako možemo postati zagovornici života, ne samo riječima nego također i djelima. Ako malo promislimo, postoji puno toga što mi kršćani možemo učiniti. Možemo biti podrška ženi u poteškoćama koja želi roditi dijete koje čeka usprkos pritiscima njezina nevjernog mladića. Možemo dati prostor i pomoć u svom domu prostitutki koja želi roditi svoje dijete. Možemo pomoći samcu koji čeka na svoju smrt kako bi dobio ublažene bolove i ljudsku toplinu u svom čekanju na naravnu smrt. Možemo se angažirati protiv smrtne kazne u zemljama koje na taj način kažnjavaju ljude. Ako slušamo nadahnuća i poticaje Duha, uvijek postoji nešto što možemo učiniti. Svaki dan nekomu možemo učiniti život malo lakšim, pokazujući ljubav i brigu prema onima koji se bore sa depresijom i mislima da oduzmu sami sebi život. 

Za vrijeme Došašća upravljamo svoj pogled prema djetetu koje će se roditi. Molimo to dijete za pomoć svoj djeci čije rođenje može doći u opasnost. Ove godine Nedjelja života je 12. prosinca, kada također slavimo Našu Gospu od Guadalupe. Ovaj blagdan nas vodi na Marijino ukazanje u 4 

Meksiku, gdje je jedan siromašan i ugrožen Indijanac, Juan Diego, vidio Djevicu Mariju i dobio obećanje njezine pomoći i zaštite. Ovaj događaj bio je odlučujući za evangelizaciju ovog dijela svijeta. Ugnjetavani i progonjeni su shvatili da im Bog želi pokazati svoju ljubav i pomoć preko Djevice Marije. Zato danas gledamo u Našoj Djevici od Guadalupe zagovornicu i zaštitnicu nerođene djece. 

Za vrijeme Došašća čekamo zajedno sa Djevicom Marijom Isusovo rođenje na ovom svijetu. Zajedno sa Marijom radujemo se ovom velikom događaju koji će zauvijek promijeniti povijest svijeta. Onaj koji je stvorio svijet i drži ga u svojoj ruci, želi doći k nama u naše slabosti i siromaštvo. Želi dijeliti našu egzistenciju, živjeti život koji smo mi živjeli. Tako smo važni za Njega, svatko od nas, neovisno tko smo mi. Nikad do kraja nećemo moći shvatiti kako smo beskrajno ovdje voljeni. Ali u Isusovu životu i djelima možemo imati sve više i više uvid u beskrajnu Božju ljubav prema nama. On nam je dao svoj život kao čudesni dar, u kojem ga možemo upoznati i naučiti primati Njegovu ljubav i na tu ljubav odgovoriti. Zato za nas život dobiva jednu neizrecivu vrijednost. Zato se smijemo radovati i zahvaljivati na daru života. Zato želimo biti zagovornici života u svim okolnostima. Pa čak ako nas to košta i života, želimo pjevati ovu pohvalnicu Njemu koji je Gospodar i Darovatelj života, sada i uvijek. 

Uz moje molitve i blagoslov + Anders Arborelius OCD 

kardinal 

Julmarknad på Berget i Rättvik

Välkommen på Julmarknad tisdagen den 23 november mellan kl. 15-20.

• Öppet hus på Berget

• Besök av Elisabethsystrarna från Minsk, försäljning av hantverk från Vitryssland 

• Servering av risgrynsgröt och smörgås för 50:-

• S:t Sigfrids Boklåda är öppen

Hitta till oss (www.berget.se): 

Tempelvägen 10, ta till höger i backen, direkt efter sista rondellen ut från Rättvik mot Mora (0248-797170, info@berget.se)

Herdabrev Nordiska biskopskonferensen

Kära bröder och systrar! 

Denna söndag börjar en process av urskiljning som berör alla katoliker. ”Påve Franciskus”, har vi fått veta, ”inbjuder hela kyrkan att pröva sig själv och sin synodalitet. Begreppet ”synodalitet” har fått stor uppmärksamhet de senaste åren. Det används för att motivera initiativ som väcker hopp hos somliga, oro hos andra. Vad betyder ordet? Det är ett grekiskt ord som består av två delar. Prefixet syn- [συν] är en preposition som betyder ”med” eller ”tillsammans med”. Vi känner igen det från ett vanligt ord som ”sympati”, en öppenhet för att vara med och bära någons lidande. Substantivet hodos [ὅδος] betyder ”väg”. En synodos är alltså en väg man går tillsammans. Det betyder en gemensam rörelse hän emot ett gemensamt mål. Det ligger inget speciellt värde bara i att vara på väg; den måste leda någonstans. Vi behöver veta vart vi är på väg. 

För oss kristna ger det enkla, vardagliga ordet ”Väg” rika associationer. Jesu första lärjungar talade om Kyrkan helt enkelt som ”Vägen”. Det var också så andra kallade dem. Mot slutet av Apostlagärningarna, när Paulus framlägger ett koncentrerat CV inför en folksamling i Jerusalem, bekänner han att han, innan han mötte den uppståndne Kristus, ”varit dödsfiende till Vägen och tagit fast både män och kvinnor och satt dem i fängelse” (22:4). De kristna sågs som en tätt sammanhållen grupp som gick i en annan riktning än de flesta andra. Det sågs som en farlig provokation. 

När vi studerar frälsningshistorien, återfinner vi ständigt bilden av vägen. Kallelsen till Abraham började med uppmaningen att ”gå till det land som jag skall visa dig” (1 Mos 12:1). Abraham fick inte en karta med ett angivet mål och en vägbeskrivning. Vägen han skulle följa uppenbarades för honom under resans gång. Samma sak hände, århundraden senare, med de Vise männen, som leddes steg för steg till att tillbe vår människoblivne Herres härlighet (Matt 2:1ff). Att gå är något som människan själv gör med mod och ansträngning. Men att målet kan upptäckas beror på en uppenbarelse. 

I Gamla testamentet är ”vägen” framför allt vägen till det Förlovade landet. Den återfinns ständigt utifrån exilens olika platser. I Nya testamentet pekar ”vägen” mot en person, vår Herre Jesus Kristus. Hädanefter är han den Sanna Nordpolen som nålen i vårt livs kompass pekar mot. Men detta är inte allt. Kristus förblir inte skild från oss som det fjärran målet för vår andliga längtan. Han kallar oss att vara ett med honom. Det är därför han kan säga ”Jag är Vägen” (Joh 14:6). Den synodalitet som är viktigast är vår vandring i förening med Kristus när vi strävar efter att vara trogna hans undervisning och exempel, i medvetenhet om att ”den som säger att han förblir i honom måste själv leva så som han levde” (1 Joh 2:6). Liksom Kristus måste vi lära oss älska och tjäna ”intill slutet” (Joh 13:1), ödmjuka oss och bli ”lydiga ända till döden” (Fil 2:8). 

Kyrkans oändliga skönhet blir uppenbar när kristna på detta sätt tillsammans gör den väg som Kristus utstakade åt oss synlig och trovärdig, när vi, med de strålande orden i den tredje eukaristiska bönen, blir en församling på ”pilgrimsfärd på jorden”, befästa i tro och kärlek, eniga sinsemellan, i enighet med våra präster, i glädje på väg mot vårt himmelska hemland där vi till sist skall se vår Herre ”som han är”, där Gud i evighet ”blir allt, överallt” (1 Kor 15:28). 

Var står vi nu i detta gemensamma åtagande med fokus på Kristus? Vilka är hindren? Vad ger näring? De frågorna är kärnan i vår synodala urskiljning. 

För att skärpa vår tanke och uppliva vår längtan har den Helige fadern skänkt hela Kyrkan en underbar bön, Adsumus (https://www.synod.va/en/documents/adsumus.html). Dess rötter går tillbaka till 500-talet. En version av denna bön lästes av konciliefäderna inför varje session vid Andra Vatikankonciliet. Så här lyder bönen: 

Här står vi inför dig, helige Ande, 

samlade i ditt namn. 

Du är vår enda vägvisare – 

ta din boning i våra hjärtan. 

Lär oss vägen vi skall gå 

och visa oss hur vi kan följa den. 

Vi är svaga och syndiga – 

tillåt inte att vi skapar osäkerhet 

om vad som är sant och rätt. 

Låt inte okunnighet leda oss på avvägar 

eller partiskhet påverka vårt handlande. 

Låt oss finna vår enhet i dig, 

så att vi färdas tillsammans mot det eviga livet 

och inte viker av från sanningens väg. 

Om allt detta ber vi dig, 

du som verkar alltid och överallt 

i enhet med Fadern och Sonen, 

i evigheters evighet. Amen. 

Vi har fått ett program förelagt oss: att vara den Helige Andes tempel, att göra kyrkan till ett värdigt tabernakel för Guds strålande, frälsande närvaro; att hålla våra ögon fästa vid målet vi är kallade att uppnå – föreningen med Gud i de heligas gemenskap i all evighet; att följa den väg som leder oss till denna helighet, i ständig medvetenhet om vår syndiga benägenhet att skapa ondska och splittring, och därför be Gud att omvända oss; att älska sanningen och ge den företräde framför varje tanke på status och bekvämlighet; att söka enheten i Kristus, inte i något eller någon annan, i tillit till honom som lovat att vara med oss ”till tidens slut” (Matt 28:20). 

Det är lätt att formulera tankar om vad andra måste göra för att svara på Kristi kallelse genom Kyrkan: att fokusera på människor, strukturer och seder och bruk som irriterar oss och ter sig meningslösa för oss. Vi gör det hela tiden. Men detta är inte ett sätt att vara delaktig i den synodala processen. I stället måste vi alla fråga oss: Hur bidrar jag till en kyrka i kärlek och enhet? Är jag trogen Kristi bud? Kan jag uppfattas som en Jesu lärjunge i andras ögon? Präglar evangeliet mitt liv och mina relationer? Bygger jag broar eller stänger jag dörrar? Den heliga Moder Teresa av Calcutta fick en gång frågan, vad som behöver förändras i kyrkan. Hon svarade snabbt: ”Jag behöver förändras”, hon tittade på den frågande och tillade (med ett leende, kan man tänka): ”och du?” (En händelse som citeras i påve Benedikt XVI:s anförande i Freiburg den 25 september 2011) Om vi låter oss omvändas och förändras tillsammans, blir Vägen vi delar en glad, fruktbar väg. Vi skall gå den, inte släpa fötterna efter oss utan med kraft, med hjärtat fyllt av Kristi kärlek. 

Bröder och systrar, låt oss ta tillfället i akt att fördjupa vår tro, stärka vårt hopp och göra vår kärlek verkningsfull. Tertullianus, som skrev i början på 200-talet, berättar att de som inte trodde såg på de kristna och utropade häpet: ”Se hur de älskar varandra!” (Apologeticus 39.7) Vi måste ha som mål att leva så: att synliggöra Guds kärlek. Det är vårt främsta apostolat. Vår tro kan inte reduceras till en modell för ett fulländat samhälle av rättvisa och fred, till en katalog av övertygande svar på livets svåra frågor. Vår tro handlar om ett liv som är förvandlat i Kristus, befriat från syndens herravälde vars följd är döden, ett liv upplyst av hoppet om uppståndelse. 

Tack vare kyrkans litenhet i de nordiska länderna är vi väl förtrogna med synodalitetens mekanismer. Vi uppskattar dem. Vi ser tydligt i det dagliga livet att vi måste bära, underhålla, uppmuntra (och ibland kärleksfullt tillrättavisa) varandra under vår jordiska pilgrimsfärd. För att hjälpa oss gå vidare har Heliga stolen erbjudit en rad resurser på webbsidan www.synod.va. Ni skall se att den är en inspirationskälla. Men för att göra oss alla helt och fullt delaktiga i denna process önskar den Helige fadern framför allt att vi alla tar på allvar den kallelse som var början på Vägen: ”Omvänd er och tro på budskapet” (Mark 1:15). Det är förutsättningen för synodalitet. För, som vi läser i Didache, en apostolisk text: ”Det finns två Vägar, en till Liv och en till Död, och skillnaden är stor mellan de två Vägarna” (5 Didache 1.1. ). Det är viktigt att se, vilken som är vilken. Det gäller att välja rätt och därmed också hjälpa andra att välja livet och inte försmäkta i dödens skugga (jfr Luk 1:79). Låt oss omgjorda våra länder och göra oss redo och nedkalla välsignelse från Kristus, vår Väg, vår Sanning, vårt Liv, över varandra. Och låt oss följa honom, Lammet som är vår Herde, vart han än går (jfr Upp 7:17, 14:4). 

den 17 oktober 2021 

+ Czesław Kozon 

Biskop av Köpenhamn 

+ Bernt Eidsvig Can. Reg. 

Biskop av Oslo 

Administrator av Trondheim 

+ Berisłav Grgic 

Biskop-Prelat av Tromsø 

+ Peter Bürcher 

Biskop Emeritus av Reykjavik 

Kardinal Anders Arborelius OCD 

Biskop av Stockholm 

+ David Tencer OFMCap 

Biskop av Reykjavik 

Marco Pasinato 

Stiftsadministrator av Helsingfors 

+ Teemu Sippo 

Biskop Emeritus av Helsingfors 

Världsdagen för far- och morföräldrar och de äldre

Påve Franciskus har i år instiftat Världsdagen för far- och morföräldrar och de äldre att firas på fjärde söndagen i juli i anslutning till minnesdagen för Joakim och Anna, Jesu morföräldrar. I år infaller världsdagen söndagen den 25 juli och som tema för det första firandet har påven valt ”Jag är med dig alla dagar.” (Jfr Matt 28:20).

Vi befinner oss mitt i Familjeåret och påvens budskap är att alla äldre, inklusive de som inte är far- eller morföräldrar, behöver en familjemiljö att leva i. Alla familjer, och alla katoliker, måste bli medvetna om den roll deras äldre medlemmar har.

I de pastorala riktlinjer som dikasteriet för lekfolk, familjen och livet har utfärdat inför denna världsdag står det bland annat:

”I en globaliserad värld tas förhållandet mellan äldre och familjer inte längre för givet, utan tvärtom ifrågasätts det ständigt. Detta är en trend som tar sig olika uttryck beroende på geografiskt och kulturellt sammanhang, men det finns några återkommande tecken som tyder på att det kan vara fråga om en kris mellan äldre och familj, tecken i tiden som måste beaktas. Det pastorala arbetet på familjeområdet handlar ofta bara om parrelationer och förhållandet mellan föräldrar och barn, och saknar ofta den viktiga aspekten som gäller förhållandet mellan äldre föräldrar och vuxna barn, och mellan far/morföräldrar och barnbarn.”

Beslutet att hålla en världsdag för de äldre har fattats i en tid präglad av pandemi och av de äldre generationernas lidande i alla delar av världen. Påvens uppmaning är att ta vara på världsdagen och uppmärksamma dem och deras stora betydelse för familjen och hela samhället.

Församlingar uppmanas att fira mässa då man ber för och firar både de äldre som finns mitt ibland oss och dem vi har förlorat i covid-19.

Kyrkan uppmanar också de unga att besöka sina mor- och farföräldrar och de äldre som är ensamma, och förmedla den helige faderns budskap.

Påvens budskap finns för nedladdning här.

De pastorala riktlinjerna finns för nedladdning här.

Bön för första världsdagen för far- och morföräldrar och de äldre finns för nedladdning här.

Liturgiska förslag finns för nedladdning här.

Fasteinsamling 2021

Stiftets fasteinsamling 2021 går till Caritas Sverige för att stödja Caritas Polens arbete i det svårt krigs- och svältdrabbade Jemen.

I Jemen pågår just nu den värsta humanitära katastrofen i världen, orsakad av ett sedan fem år tillbaka pågående inbördeskrig; 24 miljoner människor är i behov av humanitär hjälp. Av landets 30 miljoner invånare är var tredje drabbad av svält. Hälsocentralerna har drabbats hårt av kriget, vilket har resulterat att merparten av befolkningen saknar tillgång till läkare. Det råder akut brist på mediciner och medicinsk utrustning och bristen på rent vatten förvärrar de sedan tre år tillbaka återkommande kolerautbrotten. Och nu har även Covid-19 pandemin börjat skörda offer. Caritas Polen är det enda Caritasnätverket som har fått de lokala myndigheternas tillåtelse att komma in och verka i landet. Hjälpen går ut på att köpa mediciner, medicinsk utrustning, laboratoriematerial och att bidra till löner till kvalificerad sjukvårdspersonal. Sedan 2019 har man stött återuppbyggnaden av en hälsocentral i byn Imran i närheten av Aden. Stockholms katolska stift vill genom Fasteinsamlingen till Caritas Sverige svara på Caritas Polens rop på hjälp till världens mest drabbade befolkning.

Insamlingen skall sättas in på Trossamfundet RKK:s 90-konto: Bankgiro 900-4789, Swish 900 4789. Märk talongen eller överföringen med ”Fastan 2021”. Stiftets adventsinsamling 2020 som gick till Caritas Sverige för att stödja satsningar på utbildning och hälsa för barn och ungdomar i Sydsudan inbringade 1 420 812 kr. Stort tack till alla som bidrog till insamlingen!

Biskop Anders  Herdabrev för fastetiden 2021

 Herdabrev för fastetiden 2021 

Fastetiden är en tid av omvändelse och ny början. Vi får gå ut i öknen med Jesus, följa honom på hans väg upp till Jerusalem där han skall lida och dö för vår frälsning. Jag har Jesus till föredöme(1 Kor 11;1), säger Paulus. Fastetiden hjälper oss att i ord och handling följa Jesus troget efter i livets alla utmaningar och svårigheter. Bara så kan vi ta emot påskens fulla glädje över Jesu uppståndelse. För många har denna tid av pandemi varit en tid som i hög grad liknat fastetiden. Därför ser vi fram mot påsken, mot uppståndelsen och det nya liv som Jesus vill öppna för oss. För många har det varit extra svårt att inte kunna delta i kyrkans gudstjänstliv under denna tid. Ännu vet vi inte om det kommer att bli möjligt till påsken. Vi får se på allt detta som vårt kärleksoffer i förening med Kristi offer, så att det skall bära frukt för alla dem som är sjuka, lider och brottas med sin situation. Vi får leva i förening med Kristus, som tog på sig sitt kors för vår skull. Vi får be för alla sjuka, ensamma och lidande, för alla som förföljs för sin tros skull, för fred och rättvisa i världen

Fastetiden är en tid då vi inriktar oss helt på Gud och vad han vill göra för oss och genom oss. ”Gör allt till Guds ära” (1 Kor 10:31), säger Paulus. Om vi verkligen gör det, får våra svårigheter, svagheter och motgångar en djupare innebörd. Vi kan då växa in i en allt djupare förening med den korsfäste Herren och med hans lidande lemmar. Mer och mer finner vi vår fasta punkt i honom och kan leva burna av hans nåd. Då får vi kraft att bistå alla dem som lider och behöver vår hjälp. Jesus vill använda oss, så att hans kärlek kan komma dem till del som bäst behöver den. Vi får be för alla dem som bara genom oss kan få erfara Jesu omsorg

Fastetiden är en förberedelse till påsken. Vi får göra oss av med allt som tynger oss, all synd och ingrodd själviskhet, för att bli helt fria att ta emot den uppståndne Herren och förvandlas av hans nåd. Vi får pröva oss själva inför Guds ansikte för att se vad vi behöver befrias ifrån. Jesus vill rena oss från syndens spetälska. Jesus vill säga till var och en av oss det som han sade till den spetälske mannen: ”Jag vill. Bli ren” (Mark 1:41). Därför är bikten, försoningens sakrament en oskattbar gåva, som somliga av oss försummar eller aldrig har upptäckt. Det kan vara svårt att känna djup och äkta ånger, eftersom vi lever i en tid av nivellering där det ibland är svårt att se vad som är gott eller ont. Därför behöver vi Andens urskillning och kyrkans undervisning, som ger vårt samvete ljus för att se på allt i Jesu ljus. Bara då kan vi ta steget ut ur den gamla människan och ta emot påskens stora gåva, det nya livet i den Uppståndne. Vi får be för dem som behöver detta ljus för att kunna omvända sig till ett troget liv i Jesu efterföljd

Fastetiden är en tid av solidaritet med de fattiga och behövande. Vi riskerar ibland att kvävas av vårt överflöd. Girigheten kan ta död på vårt andliga liv. Det värsta 

är att vi inte märker det utan tar det för givet att vi har rätt att unna oss allt som vi egentligen inte alls behöver. Den helige fadern har nyligen sagt att vår privata egendom inte bara tillkommer oss utan borde ge oss en underbar möjlighet att dela med oss till dem som behöver det bättre än vi. Det vi sparar in genom att fasta och avstå från shopping, nöjen och annat onödigt kan ge lindring för dem som lider nöd. Vi får be både för dem som sitter fast i girighetens fängelse och för dem som är utblottade på allt

Fastetiden är en tid då vi kommer den smärtorika Jungfru Maria nära. Tillsammans med hela kyrkan får vi stå vid Jungfru Marias sida vid korsets fot. Vi får leva oss in i vad det betyder för en mor att se sitt enda barn plågas och torteras till döds. Vårt hjärtas hårdhet får tina upp, så att vi blir medlidsamma människor, som berörs av vår nästas nöd. Ingen kan hjälpa oss mer än Maria, hon som är både vår och Jesu mor. Genom hennes ögon får vi se på Jesus och bli mer och mer öppna för honom. Hon hjälper oss att bära det oundvikliga lidande som kan drabba oss. Genom hennes hjälp får vi kraft att gå vidare när allt ser mörkt och dystert ut. Vi får be tillsammans med Jungfru Maria för alla dem som ingen ber för, för dem som inte ser någon mening med sitt liv och vill ta sitt liv

Fastetiden är en tid då vi får tränga in i kyrkans djupaste mysterium. Vi lever i ett individualistiskt samhällsklimat. Därför är det viktigt att lära sig inse att vi är lemmar i Kristi mystiska kropp, kyrkan. Vi lever i gemenskap med Gud och med varandra. Vi tillhör ett heligt folk, där vi alla måste stödja och bära varandra. Kyrkans pilgrimsvandring genom tiden är ofta en tung och svår ökenvandring. Det har blivit tydligt för många under denna pandemi. Det är min bön, att många ändå har stärkts i sin tro och förbundenhet med kyrkan under denna tid. Eftersom det har varit svårt att komma till kyrkan och ta emot hennes sakrament, har man förhoppningsvis lärt sig att längta ännu mer efter dem. Samtidigt har vår enhet som lemmar i Kristi kropp ibland satts på hårda prov under denna tid. Vi får be för påven Franciskus, för enheten i kyrkan, i vårt stift och i våra församlingar, så att vi alla stärks i vår tro på att kyrkan alltid leds av Jesus Kristus

Fastetiden är en tid av tacksamhet för allt vad Jesus har gjort för oss genom sitt kors och sin uppståndelse. Genom eukaristin, som många saknar just nu, frambär Jesus vår och hela skapelsens tackoffer till Fadern. Vi måste bli ett eukaristiskt folk som genomsyras av tacksamhet för Guds barmhärtighet. Vi får be att många skall öppna sig och ta emot all den nåd och kärlek som bara Gud kan ge dem. 

Stockholm, Paulus’ omvändelse 25.1.2021 Med min förbön och välsignelse, 

+Anders Arborelius ocd 

App för att hitta till Mässa och Bikt

Nu finns The Catholic App
Den finns nu helt på svenska och den fungerar bra i Sverige: för olika kyrkor kan man se speciella instruktioner hur och när man kan tillgång till den Heliga Mässan.

Det är en app som du kan ladda ned på Android eller iPhone:
Android: https://bit.ly/31vHfLA
iPhone: https://apple.co/35huRjj

Det är en smart mobilapp som fungerar på åtta språk och hjälper katoliker att hitta Mäss- och
bikttider i 20+ olika språk och riter. Till och med under "lockdown" hjälper den att hitta online-Mässtider och ger instruktioner hur man kan delta i mässor enligt gällande regler.

https://thecatholicapp.com/

Undervisning

  • Vi börjar trosundervisning för konfirmander söndagen den 7 februari kl.12.00 efter högmässan i vår församlingskyrka i Falun. Konfirmander har bara undervisningen utan mässan. Sandra kommer att undervisa dem.

  • Vi börjar trosundervisningen för de andra barnen den 14 februari söndag kl. 12.30 i Falun. De som är intresserade ska kontakta Maria person.

Den som önskar att bli katolik, att konvertera till Katolska kyrkan, ombedes att kontakta Kyrkoherde p. Raphael Kurian CMI:

073-396 84 82, raphaelkurian@live.se

Predikan 210120

Heb 7:1-3, 15-17 och Mark 3:1-6

Allsmäktige, evige Gud, du som styr och uppehåller allt i himmel och på jord, hör vår bön och skänk din fred i våra dagar.

Jesus botade på sabbaten en man med förtvinad hand: kyrkans förtvinade hand är splittringen. Vi är inne i böneveckan för kristen enhet och Jesus kommer i dag till oss i vår splittring, liksom han kom till de sjuka i synagogan, på sabbaten. Kyrkan är Guds händer, vi är Guds händer i världen, men dessa händer är förtvinade, av splittringen. Händerna kan inte utföra det handarbete, det hantverk, som Gud vill. ”Stig upp och kom fram”, säger Herren. I evangeliet ser vi att det första steget är att erkänna sin sjukdom och räcka fram det sjuka till Herren: ”Håll fram handen”. Det kan vara det svåraste i det ekumeniska arbetet; ärligheten, sanningen, att erkänna faktum, att vi lever i splittringen! Vi behöver erkänna vår sjukdom inför den ende som kan bota oss: Försonaren, han som kommit för att bota, sammanfatta och förena allt, i sig själv. Endast i honom kan vi, med friska händer, samarbeta med Gud i återställandet av enheten.

Predikan 210117

1 Sam 3:3-10,19 1 Kor 6:13-15,17-20, Joh 1:35-42

Allsmäktige, evige Gud, du som styr och uppehåller allt i himmel och på jord, hör vår bön och skänk din fred i våra dagar.

Den unge Samuel låg och sov i Herrens tempel. Då ropade Herren på Samuel”. Han förstår inte vem det är som ropar på honom, men redan efter tre gånger så har han fått hjälp att förstå, hur han skall svara, han har börjat att lyssna på Guds röst.

Hur många gånger måste inte Gud ropa på oss? Hur många gånger måste han ropa vårt namn? Tre gånger räcker nog inte för någon enda av oss. Gud ropar hela livet på oss, kallar oss, genom allt som sker, särskilt när vi har det svårt, när vi prövas, lider; men vi har så svårt att förstå att det är Herren som ropar på oss. Men kanske kan vi i efterhand se detta, att det var hans röst, hans kallelse.

Han ropar i hela skapelsen, i allt och alla ting.

Han ropar inne i mig själv, från djupet av varje människa, där gudsavbilden glimmar, där ”djup ropar till djup”.

Han ropar i varje människa jag möter, och i all mänsklig gemenskap och interaktion.

Kanske är det lättare att se hur Gud kallar på andra än att se det i sitt eget liv. Eli verkar ha varit riktigt bra på att lära andra men sämre på att själv lyssna till Guds tilltal i sitt eget liv. Därför är det en viktig uppgift i kyrkan att vi hjälper varandra att upptäcka Guds röst, hur Gud talar, att lyssna när han talar. Som Johannes Döparen lärde sina lärjungar att lyssna till Jesus.

Man kan lätt bli immun mot Guds ord, sluta lyssna… ”Tala, din tjänare hör” blir ofta tvärtom: ”Lyssna Herre, nu talar jag, din tjänare talar, så nu får du Gud lyssna på min klagolåt.” Men det kan också bli något slentrianmässigt, att vi bara lyssnar med halva örat medans vi gör någonting annat, som vi uppenbarligen tycker är viktigare… ”Ja, ja, tala du Herre, tala på, jag lyssnar medans jag gör det här andra…”. Vi behöver om och om igen omvända våra öron, vårt hjärta och hela vårt liv, så att vi prioriterar Guds röst, när han ropar, hur han kallar och uppriktigt kan säga som Samuel: ”Tala, din tjänare hör”.